"Pluttisen" flyttar in

Herregud vilken dag. Jag vet inte riktigt i vilken ände jag skall börja.

Min sambo A är "sjukligt" förälskad i djur. Alltså förstå mig inte fel nu. Jag tycker också om djur, tycker att dem är jättesöta, framför allt katter...men jag vill helst inte ha dem inne i huset. Det är för mycket jobb när man har så mycket annat att göra, städar varje dag som det är nu och med en katt i huset skulle det självklart bli ännu mer städ. Vill inte ha hår på kläder, i soffan osv. Det räcker med kladdiga fingeravtryck från barnen.

Iallafall så har A (och barnen) tjatat i åratal om att vi skall skaffa oss "nåt djur", för det spelar honom ingen roll vilket, bara det är ett djur. Han började med hund vilken definitivt var NEJ, sen blev det katt och då var jag nära att ge med mig för dem är så söta men så blev jag påmind om allt hår och sa NEJ, sen ville han ha ett Marsvin (!) ELLER en gecko.
Det är därför jag menar att det är skumt. Då är det ens egna behov vad man själv vill ha istället för vad som är bäst för djuren.

Men så tittade jag in i min dotters bedjande ögon när hon sa;

-Mamma, jag vill ha en kanin!

Jag kunde inte motstå och sa till sambon att vi kan väl skaffa en kanin då. Dem är ju ute hela tiden och är ganska så söta och små...

...trodde jag...idag kom han hem med "Pluttisen" som F döpt honom till och det är bannemej den största kanin jag någonsin sett.
Han ser ut som en korsning av en hare och en katt och har en mankhöjd som skulle göra självaste Patrik Sjöberg hopprädd.

Här är han, i sitt förra hem.